Krönika: "En byggbransch för våra barn"
Jag sitter med mina kamrater i byssjan, vi arbetar tillsammans i byggbranschen mina kamrater och jag.
Någons son vill söka byggprogrammet,
– Enda gången jag verkligen tagit ett allvarligt snack med min son om hans framtid, vad som helst men inte bygg.
Min kollega förbjöd.
Alla mina kamrater instämmer. Deras barn ska inte heller hit.
Jag sitter tyst men min yrkesstolthet får sig en riktig törn.
Jag älskar ju mitt hantverk.
Att vara rörmokare är något fint något jag bär som en medalj på mitt bröst.
Allt oftare finner jag mig i den här situationen där mina kamraters rädsla över att deras söner och döttrar ska följa i deras fotspår yttrar sig.
Rädslan över att deras barn ska bli en knegare, en hantverkare som oss.
Mitt stolta bygghjärta brister och min medalj ser ful och lortig ut varje gång.
Jag undrar varför. Jag frågar.
De svarar att "Vi är redan trasiga, våra kroppar är utslitna."
De pratar om stressen, smutsen, dammet, riskerna, olyckorna, smärtan och om döden.
Och jag tänker, vi går ju här, vi accepterar, vi bockar och niger och tiger.
Och jag undrar, varför vi accepterar en byggbransch så farlig, smutsig och orättvis att vi aldrig skulle vilja se våra barn här.
Hur kommer det sig att när det kommer till våra barn känns allt det vi går i varje dag som en sjuk mardröm.
Men vi går fortfarande till jobbet varje dag och utsätter oss för något vi skulle förbjuda våra barn att göra.
Och jag säger "Vi gör den bättre, byggbranschen, vi gör den så bra att både vi och våra barn kan vara här."
Vi hjälps åt, tillsammans, vi kräver mer, vi tar tillbaka, vi säger stopp, vi slutar acceptera.
Vi reser oss upp nu.
Vi höjer våra röster och ställer krav.
Låt oss förändra den bransch vi verkar i så vi med stolthet kan se våra barn följa i våra fotspår.
Jag säger att "Det är vårat förbannade ansvar för nästa generation och för oss själva som går här i dag."
Och de håller med, helt plötsligt blir det så tydligt att vi ställt upp på en sjuk mardröm.
Och jag önskar att den dag jag pensioneras, låt mig då fästa medaljen jag burit stolt på mitt bröst på nästa generation och veta att vi gjorde det bättre, tryggare och mer rättvist här för dig så att du kan vara lika stolt som jag över att vara händerna som bygger det här landet.
SARA AARÖE – rörmokare från Göteborg