Murandet slet ut hans rygg

Sommaren 2018 fick han plötsligt jätteont i ryggen. Det var precis innan semestern så Pär bet ihop och tänkte att det kommer bli bättre under semestern. ”Bara klara sig fram till semestern sen kommer det bli bra igen”.

På grund av smärtan kunde han inte sitta men kollegorna ställde upp och körde honom liggande till bygget där han kunde utföra enklare uppgifter stående och med värktabletter i kroppen. Under semestern blev han inte bättre. Ju mer stilla han var desto sämre blev han. Till slut uppsökte han vårdcentralen som skickade honom på magnetröntgen. Röntgen visade på ett så allvarligt diskbråck att operation var enda lösningen. Men vägen till operation var lång. Det skulle skickas remisser och han fick träffa olika läkare. Eftersom han inte kunde sitta fick han åka tåg ståendes kors och tvärs över Skåne för läkarbesöken. Sju månader efter att ryggen gick sönder var han äntligen tillbaka på bygget och kunde börja arbetsträna. Ett år senare hände det igen, smärtan i ryggen var plötsligt tillbaka. Den här gången fick han hjälp snabbare och det visade sig att det var diskbråck igen. Som tur var inte lika allvarligt som första gången så Pär klarade sig utan operation. Idag, tre år efter det första diskbråcket äter han fortfarande värktabletter varje morgon och kväll. Enkla saker som att ta på sig strumporna är en utmaning och framkallar smärta.

Pär förklarar: ”Som murare utför man många monotona arbetsmoment. Det är en hel del tunga lyft men även saker som inte är tunga, som en sten eller en slev med murbruk, sliter på kroppen när man gör samma rörelse om och om igen.” Pär uppskattar att man på en dag kan sätta ca 500 sten. För varje sten behöver man bocka sig för att ta upp den eller för att mura den på plats. Det finns hjälpmedel men dom används mest på stora byggen och inte ens då är det säkert att man kan använda tex klättrare om det fortfarande finns ställningar eller stolpar längs fasaden utan då blir det fasta ställningar man jobbar från.

Han berättar om bygget han är på nu. Där har arkitekten ritat fönstrens placering utifrån hur bred stenen är. Det betyder att Pär och hans kollegor inte behöver kapa en endaste sten vilket gör jobbet mycket bättre ur en ergonomisk synpunkt. Pär har fler idéer om hur man skulle kunna ändra i konstruktionen för att göra arbetet mindre slitsamt. Som att använda konsoler istället för enorma balkar vilket skulle göra lyften lättare för murarna. Att inte rita breda fönster som kräver långa balkar utan redan vid ritbordet tänka på hur designen kommer belasta dom som ska bygga det. ”Kanske borde man införa kunskap om ergonomi i arkitektutbildningen eller ha ett bättre samarbete redan i planeringen av ett nytt bygge”, funderar Pär.

Även om Pär jobbar heltid igen så kan han inte göra allt. Hans arbetsgivare är schyst och sätter inte honom på de tyngsta jobben. Smärtan är inte det som skrämmer Pär mest om ryggen skulle gå sönder igen, utan det är tanken på alla de månaderna han gick hemma när han var sjukskriven. Det var psykiskt tungt att gå hemma och göra ingenting. Mycket av självkänslan sitter i hans roll som murare och när han inte jobbade kände han att han inte var värd något. Han vill inte hamna där igen och tänker efter på ett annat vis nu. Med hjälp av övningar från sjukgymnasten, promenader och smärtstillande hoppas han kunna hålla sig såpass hel så att han kan jobba till pensionen.

På de 35 år som han jobbat som murare ser han trots allt en positiv utveckling i branschen. Det finns fler hjälpmedel och han konstaterar att de yngre kollegorna till exempel är duktiga på att använda hörselskydd. Något som han inte själv gjorde och därför även har nedsatt hörsel. Han avslutar med att säga att det verkar som att de yngre lär sig mer om skydd än vad man gjorde på hans tid. Förhoppningsvis fortsätter man att utbilda murare och andra byggnadsarbetare om hur man kan förebygga skador så att inte fler behöver gå igenom samma helvete som Pär.