Viktiga fackliga frågor inför valet

De borgerliga partierna säger sig numera stå för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Framförallt moderaterna har lagt ner stor möda på att sudda bort den förra valrörelsens alla angrepp mot konflikträtt, kollektivavtal och arbetsrätt. Man vill helt enkelt inte ha en ny konfrontation med fackföreningsrörelsen.  

Talet om moderaterna som ett arbetarparti är dock bedrägligt.
När vi studerar den borgerliga politiken ser vi istället – vid sidan av diverse oklarheter och olikheter inom det borgerliga blocket - främst tre strategier som alla leder till att de anställdas ställning försvagas genom att facket undermineras.

För löntagarna blir valet nästa år viktigare än på länge. Vad som sker i riksdagsvalet nästa år har stor påverkan inte bara för regelsystemet på den svenska arbetsmarkanden utan valet av riksdagsledamöter har också stor betydelse för vilka åsikter som förs fram i Bryssel och Strassbourg.

Det tydligaste exemplet på den borgerliga strategin för att försvaga de anställdas ställning handlar om a-kassan. Enligt det förslag som de fyra partierna kom överens om i Bankeryd ska egenavgiften i a-kassan höjas samtidigt som avdragsrätten för a-kassa och fackföreningsavgift tas bort. Det innebär i praktiken närmast en fördubbling av medlemsavgiften till facket. I genomsnitt innebär det en höjning med cirka 230 kronor varje månad och förmodligen mer för de yrkesgrupper som har en hög arbetslöshet eftersom man säger att a-kassor med högst risk för arbetslöshet också ska betala en högre avgift.

Samtidigt sänks ersättningsnivån till de arbetslösa till mellan 65 och 70 procent. Vilket gör att en relativt välavlönade arbetare med lön på 25 000 kronor per månad får ersättningen sänkt till runt 13 000 kronor i månaden när han/hon blir arbetslös. Strategin är att svenska löntagare snabbt ska sänka sina lönekrav. Och effekten blir att många kommer att ta ”svartjobb” för att kunna försörja sig.

Förslagen slår mot hjärtat i facket och den fackliga a-kassan. Arbetslöshetskassorna startades av tre skäl och står på tre ben. De skulle hjälpa arbetslösa till en dräglig tillvaro, men de skulle också understödja hög facklig organisationsgrad och säkerställa en ordning där arbetslösa inte skulle tvingas till underbudskonkurrens på arbetsmarknaden eller till och med strejkbryteri. När borgerligheten slår mot a-kassan angrips alla de tre benen. Organisationsgraden ska ner och därmed också den fackliga legitimiteten och styrkan. De arbetslösa ska samtidigt tvingas ta jobb med riktigt usel lön vilket i sin tur minskar lönekraven i de enkla tjänstesektorer som ska minska arbetslösheten.

Den andra delen i Alliansens politik handlar om att säga en sak i Sverige och sedan agera på ett helt annat sätt i Bryssel och Strassbourg. Allt i den trygga förhoppningen att EUs grundläggande regler om fri rörlighet ska underminera de fackliga kraven och kanske till och med begränsa konflikträtten.

Om man ser hur främst moderaterna agerar i EU-parlamentet och hur Svenskt Näringsliv står för rättegångskostnaderna för det lettiska byggbolaget Laval efter Vaxholmskonflikten framstår det tydligt att den svenska borgerligheten förväntar sig att EU ska göra det antifackliga jobbet åt dem. Det handlar om att släpa det svenska systemet inför EG-domstolen och i bästa fall bli av med det.

Vi vill peka på dubbelspelet och samtidigt visa hur viktigt det är att vi i Sverige styrs av en regering som verkligen står för och vill bevara den svenska modellen med fristående och något sånär likvärdiga parter på arbetsmarknaden. Det spelar stor roll vilka intressen som företräder Sverige i EU-sammanhang Det kan exempelvis få avgörande betydelse för hur EU domstolen bedömer Vaxholmskonflikten om den svenska modellen förklaras av en regeringsföreträdare som kan förklara den svenska modellen och är beredd att försvara den eller om det är någon som pratar illa om den svenska modellen och mest av allt önksar bort den.

Den tredje linjen handlar om ren passivitet. Idag kan vi alla se hur företeelser som avregleringar, och allmän internationalisering underminerar kollektivavtalens styrka. Debatten kring konsekvenserna av EUs öststatsutvidgning visade klart att det krävs ett antal åtgärder från lagstiftarens sida för att vi i facket ska ha en chans att hindra ren lönedumpning.

Det så kallade ”Ordning och reda-arbetet” i LO-familjen lyfte fram fem krav som i princip accepterades av regeringen men sedan mest verkar ha hamnat i långbänk med oviss framtid.

De förslagen handlade om:

• Förstärk MBL så att det blir möjligt att kontrollera avtalstillämpningen i företag som har tecknat avtal men saknar fackliga medlemmar, alltså i allmänhet utländska företag som tecknar avtal för att säkra fredsplikt men sedan inte följer en bokstav i det avtalet.

• Skärp kraven och öka kontrollen vid utfärdandet av f-skattsedel.

• Gör huvudentreprenörer ansvariga för underentreprenörernas skatter och sociala avgifter.

• Ratificera ILO-konventionen 94 om sociala hänsyn vid upphandling för att därigenom säkerställa en ordning där krav på kollektivavtal blir naturligt vid offentlig upphandling.

• Ställ krav på auktorisation av bemanningsföretag.

Det sista förslaget har delvis tillgodosetts. Där finns ett system för frivillig auktorisation, vilket är ett lovvärt initiativ. Den auktorisationen har dock kringgåtts genom att bemanningsföretag dyker upp under andra beteckningar, typ serviceföretag. Det har också visat sig att de svårast drabbade tjänste och byggsektorerna är så fragmentiserade, internationaliserade och rörliga att det inte går att upprätta en förhandlingsduglig facklig organisation som kan kontrollera oseriösa bemanningsföretagen.

Därför bör en lagstiftad auktorisation övervägas.

Vi bör inte glömma att vi närmast gick direkt från ett rent statligt arbetsförmedlingsmonopol till ett internationaliserat kaos som bygger på handel med mänsklig arbetskraft. Det borde inte vara för mycket begärt, och heller inte i strid med EUs regelverk att ställa nationella krav på sådana företag.

En enda sak är tämligen säker när det gäller de här förslagen: de kommer inte att genomföras av en borgerlig regering.

Det kommer vi att peka på. Vi kommer att göra programmet som har sina rötter i arbetet för ”ordning och reda” till en central del av valrörelsen.

Utan de förändringarna vet vi att vi att vi står inför en mycket svårhanterlig arbetsmarknad och om vi därtill lägger hoten mot a-kassan och den borgerliga EU-strategin, så ser vi ett mönster.

Vi ser hur borgerligheten på punkt efter punkt underminerar och svälter ut den svenska modell som de av taktiska skäl säger sig försvara.

Ordförande i 7 LO-förbund

Stig Larsson, Elektrikerna
Lars-Åke Lundin, Målarna
Hans Tilly, Byggnads
Janne Rudén, SEKO
Kjell Dahlström, Skogs-och trä
Per Winberg, Transport
Hans Öhlund, Fastighets